Funderingar kring livet..

Satt och funderade lite. Läste en blogg om hur livet skulle se ut för att det skulle vara perfekt. Hon som skrev var så besviken för att hon hade så dåligt jobb och för att alla hjärtans dag inte blivit som hon velat då hennes kille hade inte riktigt levt upp till dom förväntningarna hon hade.
Nu är jag ganska övertygad om att den här tjejen bor i nån av storstadsregionerna där det ser lite annorlunda ut men det kändes som om fokuserade på helt fel saker. Självklart gjorde det ju att jag hamnade i en tankespiral kring mitt eget liv. Vart jag har varit, vart jag är och vart jag är på väg.

Då var jag väldigt arg. På allt och alla. Jag tror egentligen inte nån har förstått hur arg och sårad jag har varit. Vilken jag var arg på varierade. Mamma, pappa, killar, vänner, syskon men alltid på David. Jag grät mycket, mest i frustration. Frustration över att jag inte kunde bli kvitt all ilska. Jag hittade inte något sätt att omvandla den heller. Den åt mig inombords. Istället lät jag den konsumera mig. Drack, blev utslängd hemifrån, drack mer och sen träffade jag den person jag inte borde träffat. Det var väl aldrig hans fel men vi borde aldrig varit tillsammans så länge som vi var. Men då ville jag bara bli omhändertagen så jag var säker på att det var rätt. jag behövde få tro att det var rätt, men det gjorde bara allting värre. Han var inte den som kunde rädda mig, det var bra jag. Men när jag väl förstod det var det försent. Jag var redan fast. Folk runt mig försökte förmå mig att lämna allt, men det gick inte. Långsamt bröts jag ner ännu mer.
Avskärmad från livet dog jag sakta inombords. Nånstans under den tiden slutade jag gråta, jag frös till is. Vissa gav upp, andra inte. Men jag hörde inte va de sa. Smärtan hade bedövat allt.
När det jag väl kom till den punkten att jag inte längre hade nått att förlora kändes det som självklart. Jag kunde inte hamna längre ner, å det var det som krävdes.
Under dessa år lärde jag känna mig själv på ett sätt som jag inte är säker på att jag gjort annars. För jag hade inte tagit mig tiden till att lära känna mig själv då, utan fortsatt att leva livet i 190 km/h.

Nu mår jag bra på riktigt. Det går nog inte att förklara känslan när det där lugnet infinner sig. Det går på ett ögonblick när det väl händer. Man går från att ifrågasätta allting till att bara vara. Så nu vet jag att jag mår bra på riktigt. Å helt plötsligt är det runt omkring inte lika påtagligt. Livet känns inte på samma sätt längre och mina värderingar är helt annorlunda. I samma ögonblick som jag slutade söka livet fann livet mig. Visst finns det mycket som man skulle vilja kunna göra och köpa men allt det är egentligen oviktigt. Visst känns det väldigt viktigt just den sekunden men när allt kommer omkring har jag funnit allt jag sökte. Jag har funnit ro och kärlek på lika villkor. Allt annat kommer falla på plats så småningom, det är inget jag hoppas utan något jag vet. För jag vet att jag kan klara allt. Ibland måste man bara orka rida ut stormarna, å jag vet att jag inte längre behöver göra det ensam.

Så nu är jag på väg, på väg mot det som är mitt liv. Arbetslös, gravid, i en lägenhet utan lister men allt är okej. För jag är okej. Jag har det jag behöver...

Jag vill passa på att tacka dom som hjälpte mig att finna det jag sökte. Ni betyder otroligt mycket för mig och jag vill inte att ni ska glömma det!

.

.

Till tre personer..

.

.

-Mamma -

Det finns inte ord att beskriva vem du egentligen är.

För mig är du större än livet och jag är oerhört stolt över allt du/jag/vi har gjort.

.

.

-Momma-

Min klippa.

.

.

-Björn-

Det jag känner för dig är inte kärlek, det är större än så.

Tack för att du lät mig finna mig själv.

Love you so smuch!